Moraliskt fördärv tilltar och mörker höljer jorden, men Kristi lärjungar framställs som skinande ljus mitt i nattens mörker. De strålar, som utgår från dem, uppenbarar de faror, som syndaren är utsatt för, och de visar frälsningens och rättfärdighetens sanna stig. Om de, som föreger sig vara Kristi sanna efterföljare och ha sanningens ljus, inte framställer sanningen för andra på ett rätt sätt, ser de, som är i mörker och villfarelse, ingen skönhet i sanningen. Om en, som under en mörk natt bär en lykta för att lysa upp vägen för en annan, som följer efteråt, blir likgiltig och håller lyktan så, att han själv kommer emellan ljuset och den, som skulle vägledas, blir mörkret genom detta mera tjockt, i det att ljuset sken på vägen en stund, men sedan åter försvann. På samma sätt är det med många, som söker att framsätta Guds sanningar för andra. De döljer det dyrbara ljuset med sin egen bristfälliga karaktär, som visar sig vara väldigt vanskapt, och förmörkar vägen för många, så att de stöts bort från sanningen. De, som bekänner sig vara Kristi efterföljare, bör ha en god karaktär, och deras gärningar bör vara så exemplariska, att de kan vara medel till att föra världen närmare till den religion, som bär sådana rättfärdighetens frukter. Detta kommer att leda dem till att undersöka och anta sanningen; ty de ser, att den lyser så uppriktigt och heligt i livet hos dem, som framställer den, att de är världens ljus.