Man kan aldrig avlägsna sina fienders ondska genom att visa sig hatisk mot dem; men kärlek och vänlighet uppväcker kärlek och vänlighet tillbaka. Ehuru Gud alltid belönar dygden och straffar synden, undandrar han likväl inte sin välsignelse från de ogudaktiga. Om än de dagligen vanärar hans namn, låter han likväl sin sol skina och regnet falla på de rättfärdiga och orättfärdiga och välsignar bägge med jordisk lycka. Om den helige Guden är så långmodig och barmhärtig mot upproriska och avgudadyrkande människor, hur nödvändigt är det då inte, att felande människor bör visa samma sinnelag mot sina medmänniskor. I stället för att förbanna dem, som gör dem skada, är det deras plikt att söka att vinna deras hjärtan och att leda dem bort från deras onda väg, i det att de behandlar dem med vänlighet, liksom Kristus behandlade dem, som förföljde honom. Jesus lärde sina efterföljare, att de skulle visa kristlig hövlighet mot alla, som kom under deras inflytande, att de inte skulle glömma att utföra barmhärtighetsgärningar, och att när man bad dem om hjälp, skulle de vara mera villiga till att göra gott, än världens barn. Guds barn skulle ha samma anda, som han har, vilken härskar i himmelen. Deras grundsatser och handlingar skulle inte vara av samma beskaffenhet som världens småsinnade, själviska handlingssätt. Himmelens lag fordrar fullkomlighet. Liksom Gud är fulkomlig i sin upphöjda ställning, likaså bör även Guds barn vara fullkomnliga i den ringa ställning, som de intar. Endast på detta sätt kan de göras redo att träda in i himmelriket och ha umgänge med Guds heliga änglar. Kristus tilltalar sina efterföljare med dessa ord, och de innehåller den fullkomligaste regeln för en kristlig karaktär: ”Var därför fullkomliga, såsom er himmelske Fader är fullkomlig.” (Matteusevangeliet 5:48)