Jesus framställer ett annat slags jordmån, där säden faller på ouppodlade kanter och hörn, som är betäckta med frodigt ogräs, vilket kväver de späda sädesbladen, som växt upp bland det. Så småningom antar de ett sjukligt utseende och dör. Mången själ anammar sanningen, men låter den ej få behörig näring. Den ges plats i det naturliga hjärtats jordmån, utan att man först bereder hjärtat eller utrotar det fördärvliga ogräset, som frodas där, och utan att personen tar varje tillfälle i akt att rycka upp det, när det åter växer upp. Livets bekymmer, fikande efter förföriska rikedomar och längtan efter olovliga ting driver ut kärleken och rättfärdigheten, innan den goda säden hinner att bära någon frukt. Högmod, lidelser, egenkärlek och kärlek till den närvarande världen tillika med hat och ogudaktighet kan inte växa tillsammans med Guds sanning. Liksom det är nödvändigt att flitigt odla den jordmån, som en gång varit beväxt med ogräs, är det även nödvändigt för en kristen att utrota de synder, som hotar honom med evig död. Endast tålmodiga och uppriktiga bemödanden i Jesu namn och styrka kan utrota det naturliga hjärtats onda böjelser. Men de som låter sin tro viker undan för Satans inflytande, kommer i ett sämre tillstånd än de var i, innan de hörde livets ord. ”Hos andra faller sädes bland tistlar. Det är de som hör ordet, men världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet, så att det blir utan frukt.” (Markusevangeliet 4:18, 19)