Här är en läxa att lära sig för alla Kristi efterföljare. Han har tänkt Sig, att ingen av dessa lärdomar skall gå förlorad, utan att de skulle nedtecknas till gagn för framtida släkter. Det är nödvändigt med varsamma ord och handlingar under kristnas samlingar, för att de inte skall glömma bort Jesus, och de då förbigår det faktum, att Jesus inte är ibland dem. När de blir varse sitt tillstånd, uppdagar de, att de har rest utan Hans sällskap, som kunde ha gett frid och glädje i deras hjärtan, och så går det åt dagar till att vända tillbaka och leta efter Honom, som de borde ha kommit ihåg varje ögonblick. Jesus finns inte i deras sällskap, som är likgiltiga huruvida Han närvarar, och som inlåter sig på samtal, som inte handlar om deras Återlösare, vilken de bekänner att deras hopp om evigt liv kretsar omkring. Jesus undviker deras sällskap, det gör också änglarna, som lyder Hans befallningar. Dessa himmelska budbärare dras inte till de folkskaror, där tankarna på det himmelska skingras. Dessa rena och heliga andar kan inte förbli i den grupp, där Jesu närhet inte är önskvärd och uppmuntras, och Hans frånvaro inte märks. Av denna orsak förekommer det mycket knorrande, sorg och modlöshet. På grund av bristfälligt begrundande, vakenhet och bön har de mist allt, som är värdefullt. De gudomliga ljusstrålar, som utgår från Jesus, finns inte hos dem. (38) Annars skulle dessa uppmuntra dem med sitt älskvärda och upphöjande inflytande. Därmed blir de uppgivna av tungsinthet, eftersom deras likgiltighet och vanvördiga anda har skilt Jesus från deras grupp, och drivit tjänande änglar från dem.