De är nu förvissade om, att han var livets Furste, judarnas utlovade Frälsare. De ser, att han inte gör några ansträngningar för att vinna folkets ynnest. Härvidlag är han högst olik översteprästerna och de äldste, som är väldigt angelägna om att erhålla äretitlar och mänskligt beröm. De fruktar för, att han inte skall göra sina rättigheter som Israels Konung gällande och inta sin plats på Davids tron i Jerusalem. Men de beslutar, att de skall utföra för honom det, som han själv inte vill göra. De behöver inte något större bevis på hans gudomliga makt och vill inte heller längre vänta på flera bevis. De rådslår helt lungt bland sig själva och blir till slut eniga om att ta honom med makt eller våld och bära honom på sina skuldror och utropa honom till konung i Israel. Lärjungarna är eniga med folket om, att deras Mästare är den rättmäktige arvingen till Davids tron. Låt nu de övermodiga prästerna och föreståndarna bli förödmjukade och tvinga till att ära honom, som har kommit från Gud, honom, som har gudomlig myndighet! De börjar att lägga planer om, hur de bäst kan utföra sin avsikt. Men Jesus genomskådar deras planer och vet, att om de blir utförda, skall de alldeles omstörta det verk, som han kommit för att utföra, och göra slut på hans undervisning och hans barmhärtighetsgärningar.