Då Jesus var allena, gick han upp på berget och fortfor i många timmar att bedja till Fadern med tårar och bittra själssmärtor, under det han låg på jorden. Dessa innerliga böner steg inte upp för honom själv, utan för fallna människor, som skulle gå förlorade, om inte Guds försonande nåd kom dem till hjälp,. Det var för människornas räkning, som Guds Son kämpade med sin Fader. Han bad om kraft till att uppenbara för människorna, att han var utsänd av Gud, så att Satan inte skulle förblinda deras förstånd och förvirra deras omdömesförmåga. Han visste, att utan den Helige Andes tillgivande kraft, som kan utvidga och förädla hjärtat, skulle hans egna lärjungar inte vara i stånd till att strida trons goda strid. Det var smärtsamt för Jesu hjärta, att deras begrepp om hans rike var inskränkta till världslig upphöjelse och timlig ära. Hur långt hans lärjungar likväl var från att förstå återlösningsverket! Jesus sökte inte att erhålla världsligt pris eller världslig ära. Han önskade, att folket skulle ta emot honom såsom sitt mönster, sin lärare och Frälsare, inte som sin jordiske konung. Han önskade, att de skulle ära honom genom ett rättfärdigt liv, och att de skulle förstå och erkänna, att han hade kommit med kraft till att bryta sönder Satans kedjor och att upphöja och förädla dem genom tron i samklang med honom och i samröre med Gud.