Frälsaren visste, att hans dagar för att verka för människorna på jorden var räknade. Han, som läste människornas hjärtan, visste, att jämförelsevis få skulle ta emot honom som sin Frälsare och erkänna, att de gick förtappade utan hans gudomliga hjälp. Judarna förkastade den hjälp, som Gud hade sänt for att frälsa dem från den eviga förtappelsen. De omgav sig med kedjor, som band dem i ett hopplöst mörker. De förde Guds vrede över sig själva genom sin blinda och hårdnackade ondska. Därför sörjde Jesus och sände han upp sina böner med tårar och starka rop för sitt felande folk, som förkastade hans kärlek, vilken skulle bevara dem, och hans barmhärtighet, vilken skulle frälsa dem från de olyckliga följderna av deras synder. Jesus känner sig djupt rörd och uppskakad, då han med smärta tänker på domen, som snart skall gå över det folk, han hade kommit för att frälsa. Vid varje prövning och svårighet gick Jesus till sin himmelske Fader för att erhålla hjälp, och när han alltså sökte Gud i ensamheten, blev han styrkt till det verk, som han skulle utföra. De kristna bör följa sin Frälsares exempel och i bön söka att erhålla den styrka, som kan göra dem beredda till att uthärda livets prövningar och utföra dess plikter. Bön är den kristnes försvar; den bevarar hans dygd och uppriktighet.