De tänkte, att det måste vara en ande, vilken förebådar deras ögonblickliga undergång. Jesus fortfar lugnt att gå, som om han ämnade att gå förbi dem; men de känner igen hans form och vet, att han inte skall lämna dem i deras nöd. De ropar högt och ber om hans hjälp. Skepnaden vänder sig om – det är deras älskade Mästare, vilkens välkända stämma talar och stillar deras fruktan: ”’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’” (Markusevangeliet 6:50) Ord har aldrig varit mera kärkomna eller mera uppmuntrande än dessa. Lärjungarna är stumma av glädje. Deras fruktan försvinner och stormen glöms bort. De hälsar Jesus som sin Befriare. |