Kvinnan fattade mod, då Jesus så till vida lade märke till henne, att han gjorde anmärkningar angående hennes bön, även om hans ord inte skänkte något klart hopp till hennes hjärta, och hon blev nu än mera ivrig i sin anhållan. Hon kastade sig ned för hans fötter och utropade: ”’Herre, hjälp mig!’” Jesus aktade synbarligen ännu inte på hennes bön, utan svarade i överensstämmelse med judarnas känslolösa fördom: ”’Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.’” (Vers 26) Dessa ord uttryckte rent ut, att det inte var rätt att förspilla Guds välsignelser, som tillhörde hans benådade folk, på främmande. Detta svar skulle ha gjort en mindre ivrigt sökande alldeles modlös. Många skulle ha upphört med all vidare ansträngning, sedan de sålunda blivit bortstötta, och skulle ha gått bort i tanken, att de blivit åsidosatta och förorättade över alla gränser. Men kvinnan svarade saktmodigt: ”’Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.’” (Vers 27)