De springer till honom och böjer sig över hans sovande skepnad, sägande med förebråelse: ”’Mästare, bryr du inte om att vi går under?’” (Markusevangeliet 4:38) Det bekymrade dem i deras hjärtan, att han kunde vila så lugnt, under det att faror och död hotade dem, och de arbetade så hårt mot stormens raseri. Deras förtvivlade rop väckte Jesus från hans stärkande sömn. Under det att lärjungarna skyndar sig tillbaka till sina åror för att än en gång göra ett räddningsförsök, står Jesus upp från sitt viloställe. Där står han i den ringa fiskarbåten i sitt upphöjda majestät mitt under den rasande stormen. Vågorna spolar över båtens brädd. De skarpa blixttstrålarna lyser upp hans lugna, frimodiga åsyn. Han lyfter sin hand, som så ofta utfört barmhärtighetsverk och talar till den upprörda sjön: ”’Tig! Var tyst!’” Stormen upphör, de oroliga vågorna lugnar sig, skyarna skingras, och stjärnorna skiner åter fram så milt; båten vaggar så ljuftligt på den lugna vattenytan. Därpå vänder Jesus sig till lärjungarna och tillrättavisar dem, sägande: ”’Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?’” (Markusevangeliet 4:40)