Då Jairus hörde dessa förhoppningsfulla ord, trängde han sig närmare intill Jesus, och de skyndade sig hem till hans hus. Frälsaren tillstadde inte, att någon kom in med honom i rummet, där det döda barnet låg, med undantag av några av hans förtroligaste lärjungar tillika med föräldrarna. De personer, som sörjde visade stor bedrövelse; men Jesus tillrättavisade dem och sade: ”’Gråt inte. Hon är inte död, hon sover.’” Kvinnorna, som i överensstämmelse med landets bruk var hyrda till att visa en utvärtes sorg, blev förargade över den enkle främlingens anmärkning och de frågade, vad rättighet han hade till att befalla dem att upphöra med sin veklagen över den döda flickan, och att påstå, att hon ännu levde. De hade sett, hur döden hade förvandlat det levande barnet till en gestalt utan medvetande och i vilken pulsen hade upphört att slå. De hånlog åt Jesu ord, medan de lämnade rummet på hans befallning. Frälsaren närmade sig sängen, ledsagad av barnets fader och moder samt Petrus, Jakob och Johannes. Han tog flickans hand i sin och talade på det väl bekanta språk, som hennes föräldrar brukade, dessa ord: ”’Lilla flicka, jag säger dig, stå upp!’” (Markusevangeliet 5:41)