Då Jesus hade funnit den plats, han sökte, närmade han sig till sin Fader i innerlig bön. Timme efter timme bad han enträget och med tårar om styrka till att bära sina lidanden och om, att hans lärjungar skulle få nåd till att utstå de förfärliga prövningar, som väntade dem i framtiden. Daggen föll ymnigt på hans nedböjda skepnad; men han aktade inte därpå. Nattens skuggor samlades tätt omkring honom; men han lade inte märke till mörkret. Så försvann timmarna långsamt. I början förenade lärjungarna sina innerliga böner med hans; men allt efter som tiden förled, överväldigades de av trötthet och föll i sömn mitt under sina ansträngningar att hålla sig intresserade av det, som ägde rum. Jesus hade talat vid dem om sina kommande lidanden; och han hade tagit dem med sig, så att de kunde vaka och be med honom, medan han sökte sin Fader i bön. Han bad, att hans lärjungar skulle få styrka till att utstå den kommande prövningen vid hans förnedring och död; han bad i synnerhet om, att de skulle bli vittnen till en sådan uppenbarelse av hans gudom, att all otro och allt tvivel, som ännu kunde finnas kvar hos dem, för evigt skulle avlägsnas från deras hjärtan, en uppenbarelse, som kunde trösta dem under hans stora själskamp, i det de var fullt överbevisade om, att han var Guds Son, och att hans skymfliga död var en del av återlösningens gudomliga plan.