De fromma eller gudfruktiga judarna längtade efter, trodde på och bad uppriktigt om Messias’ ankomst. Gud kunde inte uppenbara Sin härlighet och makt för Israel genom ett fördärvat prästerskap. Den bestämda tiden hade kommit, då Gud skulle välsigna Sitt folk. Judarnas tro blev förmörkad som följd av deras avvikelse från Herren. Många av ledarna införde sina egna traditioner och inskärpte dem ibland folket som Herrens bud. De fromma judarna trodde, och litade på Gud, att Han inte skulle lämna Sitt folk i detta tillstånd, och låta dem bli till spott ibland hedningarna. (42) Han hade tidigare rest upp frälsare åt dem, då de hade kallat på Honom i nöd. De var överbevisade genom profetiorna om, att tiden var inne, som Gud hade bestämt för Messias’ ankomst, och att de skulle få en klarare uppenbarelse av Guds vilja vid Hans anländande, samt att deras tro och lära skulle befrias från de traditioner och onödiga sedvänjor, som hade fördunklat deras insikt. De fromma, gamla judarna väntade dag och natt på Messias’ ankomst och bad om, att de måtte få se Honom före sin död. De längtade efter, att folkets ovetande och partianda skulle avlägsnas.