Johannes tillrättavisade dem för deras själviska stolthet och habegär. Han varnade dem för deras vantro, och fördömde deras hyckleri. Han sade åt dem, att de inte hade uppfyllt sina paktsåtaganden, som skulle garantera dem de löften Gud hade utfäst åt ett trofast och lydigt folk. Deras stolta prålande över, att vara Abrahams barn, gjorde dem inte till verkliga sådana. Deras uppvisande av stolthet, arrogans, avundsjuka, själviskhet och gruvlighet gav ett karaktärsuttryck mera av släktingar till huggormen, än att de skulle vara barn åt den lydige och rättfärdige Abraham. Deras onda gärningar hade gjort dem olämpliga till, att åberopa de löften Gud hade avgett till Abrahams barn. Johannes försäkrade dem om, att Gud skulle komma att resa upp barn till Abraham från de stenar, som Han kunde uppfylla Sitt löfte åt, framför att vara beroende av Abrahams naturliga barn, som hade försummat det ljus Gud hade gett dem. I tillägg hade de blivit förhärdade av självisk äregirighet och ond vantro. Han sade åt dem, att om de verkligen var Abrahams barn, skulle de göra sin fader Abrahams gärningar. De skulle då besitta Abrahams tro, kärlek och lydnad. Men de bar ej denna frukt. De kunde inte rätteligen göra anspråk på Abraham som sin fader, eller på de löften Gud utfäst till Abrahams säd eller efterkommande. ”Varje träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden.” Matteusevangeliet 3:10. Då de bekände sig till, att vara Guds laglydiga folk, förnekade deras gärningar deras tro, och utan sann ånger för sina synder (52) hade de ingen del i Kristi rike. Guds rättfärdighet, välgärningar, barmhärtighet och kärlek utmärker Hans laglydiga folks liv. Med mindre dessa frukter syntes i deras dagliga liv, var all deras bekännelse av lika ringa värde som agnarna, vilka skulle förtäras i elden.