Med mindre andra skulle bli bättre personer tack vare deras inflytande, skulle de vara som fruktlösa träd. Deras välstånd skulle inte bara användas till själviska syften. De skulle lindra de nödlidandes brist, och göra frivilliga offer till Gud, för att främja Hans saks intressen. De skulle inte missbruka sina förmånsrätter, för att förtrycka andra, utan borde skydda den försvarslöse, avhjälpa orätterna begångna mot den förfördelade, och därmed föregå med gott exempel på välgärning, medkänsla och dygd mot dem, som stod lägre på samhällsstegen och var beroende. Om de inte lade om sitt uppförande, utan fortsatte att vara oregerliga, själviska och principlösa, skulle de med rätta representera trädet, som inte bar god frukt. Denna lärdom är till för alla kristna. Inför världen bör Kristi efterföljare uppvisa en förändring i sina liv till det bättre, och visa genom sina goda gärningar Guds Andes förvandlande inflytande i sina hjärtan. Men det är många, som inte bär frukt till Guds ära; de ger inte prov på en omvälvande förändring i sina liv. Fastän de avlägger en högstämd bekännelse, har de inte känt nödvändigheten av, att få en personlig erfarenhet på det individuella planet, genom att engagera sig i kristna plikter med kärlek i hjärtat, som förstärks genom deras nya och heliga förpliktelser, nej, de känner inte sitt ansvar för, att utföra Mästarens arbete med villighet och flit.