”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.” (Vers 56) Judarna lyssnade tvivlande till detta vittnesbörd och sade hånfullt: ”’Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!’” (Vers 57) Jesus svarade med en upphöjd värdighet, som trängde in med övertygande kraft i deras onda hjärtan: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Jag är, förrän Abraham blev till.” (Vers 58, Reformations-Bibeln) Folket stod ett ögonblick utan att säga ett ord, medan den stora och vördnadsbjudande betydelsen av dessa ord gick upp för deras sinnen. Men fariséerna återvann snart sin fattning, och då de fruktade för verkan av hans ord på folket, sökte de att ställa till med upplopp, genom att håna honom som bespottare. ”Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen.” (Vers 59)