Jesus ursäktade inte synden, ej heller tystade han ned samvetets röst; men han kom inte för att döma människorna, utan han kom för att omvända syndare till evigt liv. Världen ansåg denna kvinna som en människa, vilken borde föraktas och undvikas; men den rene och helige Jesus nedlät sig till att tala tröstefulla ord till henne och att uppmuntra henne till omvändelse. Det var inte hans verk att fördöma de skyldiga, utan han sökte att tränga ned i det mänskliga eländets och förnedringens djup för att hjälpa upp de fallna och syndiga och att bjuda den darrande och ångerfulla kvinnan att inte synda mer härefter. När kvinnan stod inför Jesus, med nedslaget ansikte under sina anklagares beskyllningar, kände hon sin stora synd och visste, att hennes liv svävade i fara, att ett ord från Jesus ville uppelda skarans vrede, så att de genast skulle stena henne till döds. Hon slår ned sina ögon inför Kristi lugna och genomträngande blick. Nedtryckt av skam, är hon ej i stånd till att blicka upp i hans heliga ansikte. Under det att hon sålunda inväntar den dom, som han kommer att uttala över henne, får hon till sin förvåning höra Jesu ord, som inte bara befriar henne från hennes anklagare, utan även har den verkan, att de avlägsnar sig, överbevisade om större förbrytelser än hennes egen. Sedan de hade gått, hör hon Jesu sorgsna men högtydliga ord: ”’Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!’” Hennes hjärta krossas av ånger och bedrövelse, och fylld med tacksamhet till sin Frälsare, faller hon inför Jesu fötter och uttrycker under snyftningar sitt hjärtas känslor för honom samt bekänner sina synder med osammanhängande ord och bittra tårar.