”Fader, jag tackar dig, att du har hört mig. Jag visste väl, att du alltid hör mig, men för folkets skull, som står här omkring, sade jag detta, på det att de skola tro, att du har sändt mig.” (Vers. 41, 42) Den stillhet, som följde på denna bön, avbröts därigenom, att Jesus ropade med hög röst: ”Lasarus, kom ut!” Genast blev det liv i den form, som förruttnelsen hade så förändrat, att den dödes vänner ryggade tillbaka för att se på den. Lasarus åtlydde Frälsarens befallning och stod upp, lindad till händer och fötter med bindlar och med en duk om ansiktet, och han försökte att gå, men förhindrades därifrån av likkläderna. Jesus befalde hans vänner: ”Lösen honom och låten honom gå.”