Sedan två dagar förflutit, föreslog Jesus att gå till Judéen; men hans lärjungar sökte att hindra honom därifrån. De påminde honom om det hat, han hade varit utsatt för, då han senast var där. De sade: ”’Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen.’” (Vers 8) Jesus sade då till dem, att han måste gå dit; ty Lasarus var nu död, och han tillade: ”Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där.” (Vers 15) Jesus uppsköt inte att hjälpa Lasarus, emedan han inte hyste något intresse för den bedrövade familjen. Men han önskade att använda denna sorgliga händelse, Lasarus’ död, som ett tillfälle till att ge ett oemotsägligt bevis på sin gudomliga makt och styrka lärjungarnas tro, så att de skulle bli oupplösligt förenade med honom. Några av dem tvivlade redan och tänkte, att de kanhända hade tagit fel på bevisen för hans gudomliga makt. Om han verkligen var Kristus, varför hade han då inte frälst Lasarut, som han älskade? Han borde besluta sig för att utföra ett härligt underverk, som kunde överbevisa alla, vilka på något sätt ville låta sig överbevisas om, att han var världens Frälsare.