De kommo tillbaka med underrättelser, som förökade folkmängdens förtjusning. Alla längtade efter att se och höra Jesus, vilkens rykte som en profet hade utbredts över hela landet. Man gjorde överallt förfrågningar angående den förunderlige Läraren, varifrån han var kommen, och om Lasarus, som blivit uppväckt från de döde, ville följa med honom till Jerusalem, och om det var troligt, att den stora Profeten ville bliva krönt till konung vid denna högtid. Folket var ständigt hänvändt till Jesus och hans förunderliga gärningar. Prästerna och föreståndarna sågo, att de förlorade sin inflytelse över folket, och detta stegrade deras raseri mot Jesus. De kunde knappast vänta, till dess han kom och gav dem det efterlängtade tillfället att tilfredsställa sin hämndgirighet för alltid skaffa honom ut vägen. Som tiden flydde undan, blev de mer och mer oroliga och förtretade samt begynte frukta för, att Jesus må hända ej alls ville komma till Jerusalem. De befarade, att han fått reda på deras onda planer, och att han för den skull inte infann sig. De drogo sig till minnes, hur ofta han hade läst deras tankar, avslöjat deras hemliga bevekelsegrunder och omstörtat deras mordiska planer. De kunde knappast skyla sin oro och sade till varandra: ”Vad synes eder?`` Skall han alls inte komma till högtiden.” (Joh. 11: 56)