Låt oss stanna upp i berättelsen om Kristi jordiska (85) liv, och kort lägga märke till händelserna före Hans ankomst till en syndig värld. Sedan Satan hade åstadkommit Adams och Evas syndafall, skrävlade han över, att han var världens kung, och det stämmer, att han i alla tider har funnit många anhängare. Men det misslyckades honom, att bringa människan i en sådan förening med sig själv, som han hade hoppats, för att härigenom härska oinskränkt över hela jorden. Även om människan i sitt fallna tillstånd led under följderna av sin olydnad, var hon ändå inte utan hopp. Människan kunde inte vända sig personligen till Gud med sina böner på grund av synden, men frälsningsplanen lades i himmelen, och enligt denna överfördes dödsdomen från dem, som trodde på och lydde Gud, till en ställföreträdare. Blod måste utgjutas, ty döden var följden av människans synd. I det dödade offret skulle människan för tillfället däri se en uppfyllelse av Guds ord: ”Du skall döden dö.” Se Första Moseboken 2:17. Blodet, som rann från offret, avbildade alltså försoningen och pekade framåt mot en Förlossare, som en gång skulle komma till världen och dö för människans synder och så vis hävda Guds lags rättfärdighet och helighet.