Kristi förhållande som människa till sin moder var nu förändrat. Den, som hade varit henne lydige son, var nu hennes gudomlige Herre. Hennes enda hopp, i likhet med andra människors, var att tro på honom som världens Förlösare och att bevisa honom fullkomlig lydnad. Den romerska kyrkan upphöjer i sin förfärliga villfarelse Kristi moder till jämlikhet med den evige Guds Son; men Frälsaren själv framställer denna sak i ett helt annat ljus och visar klart, att släktförbindelsen dem emellan ingalunda gjorde henne jämlik honom, ej heller avgjorde den hennes framtid. Mänskliga medkänslor fick ej längre påverka honom, vars mission angår hela världen.