Hon hade varit kännbart bedrövad under de sistlidna två månaderna; ty hon hade varit skild från sin son, som alltid varit trofast, lydig och förekommande mot henne. Hon hade varit bedrövad över de lidanden, som hennes son måste, ensam och övergiven, utstå i öknen. Hon hade fått erfara bedrövelse så väl som stor glädje av det faktum, att han var Messias. Men så förunderligt det än tycktes henne, träffade hon nu Jesus vid bröllopsfesten som samme ömme och lydige son, dock inte densamme; ty hans ansikte var förändrat. Hon kunde se märken efter den stora kampen han utstått i öknen, och hon såg ett bevis på hans gudomliga mission i hans saktmodiga uppförande och heliga värdighet i hela hans väsende. Hon ser, att han beledsagas av ett antal unga män, som med vördnad tilltalar honom och kallar honom för Mästare. Dessa lärjungar omtalar för Maria de underbara händelser de varit vittne till, ej enbart vid hans dop, utan även vid flera andra tillfällen, och de avslutar sin berättelse med följande ord: ”’Den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.’”