Sedan templet var renat, förändrade Jesus sitt uppförande. Hans ansiktes förfärande majestät lämnade rum för ett uttryck av den ömmaste medlidsamhet. Han såg efter skaran, som flydde, och hans hjärta uppfylldes med sorg och medömkan. Det fanns några, som stannade kvar, vilka kände sig oemotståndligt dragna till hans person. De blev inte förfärade över hans ansiktes försträckliga värdighet; deras hjärtan närmade sig honom med kärlek och hopp. Dessa var inte stora och mäktiga, som väntade på att göra intryck på honom genom sin storhet; de var fattiga, sjuka och nödlidande människor.