Till en början växlade man främmande mynt och slantar av olika värden för att tillmötesgå främmande; men denna växelförrättning hade urartat till en vanärande handel och blivit en god inkomstkälla för prästerna. Många kom långa vägar och kunde inte bringa sina offerdjur. Under föregivande av att tillmötesgå sådana hade man i den yttre förgården hornboskap, får, duvor och sparvar till salu till starkt upptrissade priser. Den förvirring, som åtföljde denna handel, gjorde, att platsen mera liknade en stojande marknadsplats än Guds heliga tempel. Man hörde de handlandes språkande under det att de köpte och sålde och sökte sin egen fördel, tillika med boskapens bölande, fårens bräkande, duvornas kuttrande, som blandade sig med klangen av penningar och vreda ord och trätor. En hel mängd djur offrades årligen vid påskfesten, varför ett stort antal såldes i templet. De handlande tjänade mycket på dem och delade förtjänsten med de giriga prästerna och andra ämbetsmän bland judarna. Dessa hycklande spekulanter sög ut folket på många andra sätt under ett sken av helighet och gjorde sitt heliga ämbete till en personlig inkomstkälla. Detta babbel av röster, djurens larmande och pådrivarnas rop, frambragte en sådan förvirring just utanför templets heliga avdelningar, att de, som tillbad därinne blev oroade, och de ord, som man uppsände till den högste Guden, överröstades av det väsen, som fyllde templet, vilket var byggt till hans ära. Och likväl var judarna ofantligt stolta över sin fromhet och ihärdiga med sina utvärtes former och iakttagelser. De fröjdade sig över sitt tempel och ansåg varje ord, som talades i ringaktning mot detsamma, vara gudsbespottelse. De var väldigt stränga med att utföra alla ceremonier, som stod i förbindelse därmed; men de tillät likväl sin kärlek till pengar och makt att tysta ned dessa skrupler, tills de inte ens visste, hur långt de hade vandrat bort från offertjänstens ursprungliga renhet, sådan Gud själv hade anordnat dem.