Djuren och fåglarna blev alla skyndsamt förda utanför de heliga portarna. En överväldigande fruktan kom över mängden, som kände kraften hos Kristi gudom, vilken överskuggade dem. Fasaväckande rop ljöd från många hundra bleka läppar, under det skaran huvudstupa flydde från platsen. Jesus slog dem inte med gisslet; men det enkla redskapet såg ut i deras ögon såsom blänkande, vreda svärd, vilka kretsade omkring i alla riktningar och hotade med att nedhugga dem. Till och med lärjungarna darrade av fruktan och blev förskräckta genom Jesu ord och det sätt, varpå han framträdde, vilket var så olikt mot hans vanliga uppträdande såsom den saktmodige och ödmjuke galilén. Men de kom ihåg, vad som stod skrivit om honom: ”Nitälskan för ditt hus har förtärt mig.” Det varade inte länge, förrän mängden med sin boskap, sina får, duvor och sparvar var långt borta från Herrens tempel. Förgården var befriad från ohelig handel, och en djup tystnad och högtidlighet vilade över den plats, där nyligen så mycken förvirring hade härskat. Om Herrens närvaro helgade Sinai berg, gjorde hans närvaro inte minde heligt det tempel, som var byggt till hans ära.