Detta var ett förunderligt tal för fariséerna, och det beredde vägen för Kristi verksamhet. Samme Ande, som besjälade Jesus, fyllde också Johannes Döparens själ. Deras vittnesbörd stämde överens, deras liv var helgade till att utföra samma stora bättringsverk. Profeten hänvisar till Frälsaren som Rättfärdighetens Sol, vilken går upp med glans och fördunklar hans eget ljus, som därefter blir svagt på grund av det större ljusets härlighet. Johannes framställer inför världen genom sin oegennyttiga glädje över Jesu framgång det härligaste exempel på ett ädelt sinne, som en människa någonsin har uppvisat. Det innehåller en dyrbar lärdom om underdånighet och självförnekelse för dem, som Gud har betrott en ansvarsfull ställning. Det lär dem att aldrig tillägna sig någon ära, som inte tillhör dem, eller att låta partisinne vanhelga Guds sak. En sann kristen bör försvara sanningens sak utan hänsyn till sin egen person eller fördel.