Jesus uttalade dessa orden med bedrövelse och med en besynnerlig kraft. De romerske hövitsmännen blev tystade och kunde inte göra något. Änskönt deras hjärtan var främmande för Guds inflytelse, rördes de likväl på ett sätt, som de aldrig förr hade känt; och en plötslig tystnad kom över folket. Han, som kunde befalla över elementerna, vilkens röst hade stillat djupets upprörde böljor, kunde också undertrycka den upphetsning och fruktan, som yttrade sig hos dessa män, vilkan inte hade förkastat ljuset eller förhärdat sina hjärtan emot honom. De romerske ämbetsmännen sågo, att kärlek, barmhärtighet och lugn värdighet lyste ur Jesu saktmodiga, allvarliga ansikte, och de blev rörda av en medkänsla, som de inte kunde förstå. Här var en man framför dem med till ringa yttre, men med en gudomlig hållning. De kände en större böjelse för att hembära honom hyllning än att fängsla honom for uppror. De lade märke till, att prästerna och rådsherrarna var de ende, som var förbittrade, och som åstadkommo förvirring. De vände sig därför mot dem och beskylde dem för, att de var orsak till hela förvirringen. Prästerna och fariséerna, som sålunda blev förhindrade i utförandet av sina planer, vände sig till folket med sin klagan och stredo fins emellan under mycket väsen och stor dispyt. Det fans olika meningar bland prästerna angående Jesus. Ananias anklagade honom häftigt för att vara en bedragare. Kaifas hade offentligen erkänt honom såsom en profet, men ansåg, att hans död var nödvändig, så att profetian kunde uppfyllas. Dessa två ledare samlade ettparti till var sin mening. Flertalet av folket höll med Jesus och förklarade, att ingen människa kunde utföra de gärningar, som han hade gjort.