Judarna hade blivit utmärkta framför alla andra nationer och föregåvo sig stå i innerlig förening med himmelens Gud. Han hade varit dem mycket bevågen, och de påstodo, att de var frommare än något annat folk, medan de i verkligheten var mera syndiga och fördärvade av kärlek till världen och girighet. De skröto av sin godhet och kunskap, medan de var fulla av skrymteri och grymhet och var okunniga om Guds fordringar. De var lika det ofruktbara fikonträdet, vilket utbredde sina grenar, hade ett fruktbart utseende och var skönt för ögat att betrakta, men på vilket Jesus ej fann något annat än blad.