Då de kommo till avrättsplatsen, blevo de, som voro dömda till döden, fastbundna till sina kors. Medan de två rövarna kämpade emot dem, som sökte att utsträcka dem på korsen, gjorde Jesus icke något motstånd. Jesu moder beskådade detta med smärtsamma känslor och hoppades, att han skulle göra ett underverk för att rädda sig själv. Den som hade återställt de döde till livet, skulle visserligen icke tillåta, att han själv blev korsfäst. Vilken själsångest denna kvinna måste hava utstått, då honn åskådade sin son skam och lidanden och likväl kände sig oförmögen att kunna komma honom till hjälp i hans smärtor! Bitter sorg och missräknig fyllde hennes hjärta. Måste honom uppgiva sin tro på, att han är den rätte Messias? Skulle Guds Som tillåta, att man dödade honom på ett sådant grymt sätt? Hon såg, huru hans händer utsträcktes på korset, de älskade händer, som alltid hade utdelat välsignelser och så ofta varit utsträckta för att bota de lidande. Man brakta nu hammare och spikar; men då spikarna drevos genom hans ömma händer och fästades i korset, buru de bedrövade lärjungarna Kristi moder, som fallit i vanmakt, bort från det grymma skådespelet.