Icke den minsta klagan hördes från Jesus. Hans ansikte förblev blekt och lugnt; men stora svettroppar stodo på hans panna. Det fans ingen vänlig hand att torka dödssvetten av hans ansikte; ej heller tilltalades han med några sympatiserande ord eller hörde några vittnesbörd om oföränderlig trohet, som kunde uppmuntra hans hjärta. Han trampade vinpressen allena, och av folket var ingen med honom. Medan soldaterna utförde sin grymma gärning, och Jesus utstod den största smärta, bad han för sina fiender. ”Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra!” (Luk. 23: 34) Hans tankar vände sig från hans egna lidanden till hans förföljares förbrytelse och det förskräckliga men likväl rättavisa straff, som skulle påläggas dem, Han beklagade dem i deras ovetenhet och synd. Han förbannade icke soldaterna, som behandlade honom så rått; ej heller nedkallade han någon hämnd över prästerna och rådsherrarna, som voro orsaken till allt hans lidande, och som nu stodo och gladde sig över, att de kunde utföra sin avsikt. Utan hans uppsänder en bön om, att det skulle förlåtas dem; ”ty de veta icke, vad de göra.”