Men det var icke fruktan för döden, som frambragte Jesu obeskrivliga ängslan. Att tro detta vore att sätta honom under martyrerna, vad tro och uthållighet angår; ty många, som hava dött för sin tro, överlämnade sig åt plågor och död, glada över, att de blevo ansedda värdiga att lida för Kristi skull. Kristus var en furste för alla dem, som lida. Men det var icke kroppslig smärta, som fylde honom med förfäran och förtvivlan, utan det var en känsla av syndens onda natur, det var övertygelsen om, att människan hade blivit så förtrolig med synden, att hon icke en gång märkte dess avskyvärdhet, och att den var så djupt ingrodd i människans hjärta, att den med svårighet kunde utrotas.