Även den livlösa naturen uttryckte sin sympati för sin förhånade, döende Skapare. Solen nekade att upplysa det förskräckliga skådespelet. Dess klara strålar upplyste jorden vid middagstiden; men plötsligen förekom det, som om de alldeles utfläcktes. Fullkomligt mörker omgav korset och hela trakten såsom ett bårtäcke. Det var ingen solförmörkelse eller annan naturlig orsak till det. Mörkret var så tjockt som vid midnatten, då varken måne eller stjärnor synas. Det tjocka mörkret var en sinnebild av den ängslan och förfäran, som fyllde Guds Sons själ. Han hade känt den i Getsemanes örtagård, då blodsdropparna trängde sig genom hans porer, och döden skulle hava överväldigat honom, om icke en ängel hade blivit sänd från himmeln för att styrka den gudomlige lidande, så att han kunde beträda Golgatas blodbestänkta stig.