Kristus uppmuntrades icke av fröjd och glädje, då han uppgav sitt dyrbara liv; utan ett tryckande mörker härskade omkring honom. Der hängde Guds rena Lam på korset, hans kropp var sönderriven av sår och slag; de dyrbara händer, som alltid hade varit beredda till att hjälpa de modfällde och lidande voro utsträckta och grymt genomborrade på korset; de tåliga fötter, som hade vandrat månget långt mil, medan han utdelade välsignelser och lärde människorna vägen till salighet, voro blåslagna och fastspikade vid korset; en törnekrona sårade hans konungsliga huvud, och de bleka och darrande läppar, som alltid hade varit färdiga att bevara lidande människors böner, uttalade dessa sorgsna ord. ”Min Gud, min Gud, varföre har du övergivit mig!”