Mörkret höjde sig åter från Golgata och hängde såson ett bårtäcke över Jerusalem. Just i det ögonblick, då Kristus dog, var det präster som tjänade i templet framför förlåten, som åtskilde det heliga från det allraheligaste. De märkte plötsligen, att jorden darrade under dem, och att förlåten i templet, ett kostbart täckelse, som förnyades vart år, blev riven i två stycken i från ovan ända ned av samma blodlösa hand, som skrev domen på väggen i Belsassars palats. Det allraheligaste, som mänskliga fötter endast hade beträdt en gång om året i ett heligt ärende, blev nu avslörjadt, att alla kunde se dit in. Herren hade alltid förut beskyddat sitt tempel på ett märkvärdigt sätt; men nu stodo dess heliga hemligheter öppna för en var: Gud ville nu icke längre överskygga den jordiska nådastolen med sin närvaro. Hans härlighets ljus komme nu icke mera att skinna på de dyrbara stenarna i översteprästens bröstsköld; ej heller skulle hans misshag kasta en skugga därpå.