Då Kristus föddes, vidkände änglarna honom. De visade sig såsom en stjärna på himmelen ovanför den plats, var Kristus var, och de ledsagade de vise männen till krubban, där han låg. De himmelske härskarorna hade känt honom och sjungit hans lov och pris över Betlehems slätter. Sjön hade aktat hans röst och åtlydt hans bud. Sjukdom och död hade erkänt hans myndighet och uppgivit sitt byte på hans befallning. Solen Hade känt honom och dolt sittlysande ansikte för att icke beskåda hans dödskval på korset. Klipporna hade erkänt honom och rämnat, då han utstötte sitt dödsrop. Men änskönt den livlösa naturen erkände och vittnade om Guds Son, tände prästerna och rådsherrarna likväl icke Frälsaren. De förkastade vittnesbördet om hans gudom och förhärdade sina hjärtan mot hans sanning. De voro icke så känsliga som bergen och de hårde stenarna.