Då det såg ut, som om Jesus låg döende under korsets börda, var det många kvinnor, som rördes av medkänsla för hans lidanden och utbrusto i sorgsna klagorop, änskönt de icke trodde på Kristus. Då Jesus återvann medvetandet, så han på dem med mildhet. Han visste, att de icke beklagade honom, emedan han var en av Guds utsänd lärare, utan av vanliga, mänskliga bevekelsegrunder. Han såg på de gråtande kvinnorna och sade: ”Ni Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn.” (Luk. 23: 28.)