När nu det upphetsade tillståndet för det mesta lagt sig, trängde sig Jesu bild in i deras själ, och de tycktes se honom såt lugn och stum inför sina fiender, lidande hån och misshandling utan den ringaste knorran. De erinrade, huru han bad, att de som naglade honom vid korset, måtte få förlåtelse, huru han icke tänkte på sina egna lidanden; vilket nådefullt svar han hade givit på den döende rövarens bön; hur mörkret, som betäckte jorden, plötsligen förskingrades. De kommo i håg, huru han jublande hade utropat: ”Det är fullkomnad!” och huru detta rop tycktes genljuda genom hela skapelsen. De kommo även i håg, huru han därpå ögonblickligen avled, huru jorden bävade och klipporna rämnade; huru gravar öppnades, och hur förlåten i templet rämnade i två delar. Alla dessa märkvärdiga omständigheter trängde in i deras sinnen och gåvo dem ett oryggligt bevis på, att Jesus var Guds Son.