Då Nikodemus såg Jesus upphöjd på korset, erinrade han sig de ord, han hade hört av honom, då han var allena med honom om natten på Oljeberget. På denna sabbatsdag, medan Kristus låg tyst i graven, hade han ett gymsamt tillfälle att överväga alla dessa ting. Ett klarare ljus strålade nu i hans sinne, och de ord, som Jesus hade talat till honom, voro icke längre hemlighetsfulla för honom. Han kände, att han hade gjort en stor förlust därigenom, att han icke hade anslutit sig till Frälsaren, medan han ännu var på jorden. Då Frälsaren blev upphöjd på korset, kom Nikodemus i håg, att han hade omtalat för honom, att Människosonen skulle upphöjas, likasom man upphöjde ormen i öknen. Då nu den lärde rådsherren erinrade sig, att Jesus bad för sina mördare, och att han besvarade den döende rövarens bön, medan han själv led dödens förskräckliga smärtor på korset, gjorde det ett tydligt och kraftigt intryck på hans hjärta. Och då han också tänkte på det sista ropet, ”det är fullkomnad,” som Jesus hade uttalat såsom en segerherre, samt att jorden skalv, himmelen förmörkades, förlåten revs i två delar, och att klipporna remnade, stadfästade detta Nikodemus’ tro får alltid.