Vid detta tillfälle undersökte prästerna de människor, som man misstänkte för att hava blivit angripna av spetälska. Många blev tvungna att höra, att deras män, deras hustrur eller deras barn voro orena, och de dömdes att gå bort från sina hem eller sina vänners omsorg och att varna främmande personer med det sorgliga ropet: ”Oren, oren.” Den nådige Frälsarens vänliga händer, som aldrig vägrade att berör eller bota den vämjelige spetälske, vilade lugnt på hans bröst och buro märken efter de grymma spikarna. De läppar, som hade besvarat den spetälskes bön om hjälp med dessa tröstefulla ord: ”Jag vill, var ren!” voro nu tysta i döden. Människorna förstodo icke, huru mycket Kristus kunde uträtta för världen, till hans ljus utsläcktes i gravens mörker. De hörde, huru de sjuke, ur stånd att hjälpa sig själva, ropade på Jesus, till dess deras röster förstummades i döden.