Den hämnd, som prästerna trodde skulle bliva så ljuv, var redan förvandlad till bitterhet för dem: De visste, att folket nu tadlade dem strängt. De visste, att just de samma personer, som de hade påverkat till att uppträda emot Jesus, nu kände sig förskräckta över sin egen skamliga gärning, och då de bevittnade alla dessa bevisen på Jesu gudomlig inflytelse, blevo de mera rädda för hans döda kropp i graven än de hade varit för honom, medan han levde och vandrade bland dem. Tanken på, att Jesus möjligen skulle uppstå ur graven, fyllde deras brottsliga själar med en obeskrivlig rädsla. De kände, att Jesus när som helst kunde stå framför dem, så att den anklagade blev anklagare, den dömde den, som skulle dömma, och den dräpte den, som med ett gott skäl ville begära, att hans mördare skulle dö.