De helige änglarna blevo förskräckta övre, att en som förr hade umgåtts med dem, kunde falla så djupt, att han kunde utöva sådan grymheter. Om de någonsin hade känd en medömkan för satan eller beklagat honom för hans bortvisande från himmelen, så försvunno dock nu alla sådana känslor helt och hållet. Att han tillät sin missunsamhet gå så långt, att han på ett sådant sätt hämnade sig på en oskyldig person, var nog att avkläda honom den skinande änglaskepelske, som han hade påtagit sig, och att uppenbara den vanskaplighet, som skyldes därunder. Men att han visade ett sådant hat mot Guds egen Son, som på en så ovanligt sätt förnekat sig själv, samt så högt älskat dem, som voro skapade i hans liknelse, att han steg ned från himmelen och påtog sig deras fallna natur, var en sådan avskyvärd förbrytelse mod himmelen, att änglarna ryste av fafa och förskräckelse, och de avskuro för evigt de sista band v medkänsla, som någonsin sammanbundit satan med den himmelska världen. Satan hade användt all sin förmåga och skricklighet mot Jesus från den tid, han uppenbarades som ett barn i Betlehem. Han hade sökt på alla möjliga vis att förhindra honom från att utveckla en fullkomlig barndom, en felfri mandom, en helig verksamhet som predikant och ett evigt offer, då han utan den ringaste klagan utgav sitt liv för människans synder. Men satan var ej i stånd att göra honom missmodig, ej heller att förmå honom att övergiva det värk, som han hade kommit till världen att utföra. Satans vrede utöstes över honom från frestelsen öken till Golgata. Men ju mera obarmhärtigt satan anfäktade honom, desto fastare höll sig Guds Son fast id sin Faders hans och desto mera ivirigt strävade han framåt på den honom föreliggande vädjebanan. Varje bemödande, som satan gjorde för att nedtrycka och överväldiga honom, hade blott till följd, att Kristi rena och obefläckade väsende framsken i ett ännu klarare ljus.