Striden emellan Kristus och satan hade nu fullständigt bevisat, att Gud handlade rättfärdigt, då han förvisade den fallne ängeln från himmelen – honom, som en gång hade varit den förnämste näst efter Kristus. Hela himmelen och de världskroppar, som icke hade fallit förmedelst synd, hade bevittnat striden emellan Kristus och satan. Med vilket spänd intresse hade de icke skådat ned på det sista uppträdet i denna strid! De hade sett Frälsaren inträda i Getsemane örtagård. De hade sett, att ett satans mörker, som man aldrig förut hade sänt, nedtyngde hans själ. En överväldigande själsångest hade från hans läppar frampressat det bittra rop, att om det vore möjligt, måtte denna kalk tagas från honom. En förskräcklig förfäran hade fyllt hans gudomlig själ med en rädsla, som förmådde honom att rysa, då han kände, att fadern lämnade honom allena. Hans bittra sorg övergick till och med den, han kände i den sista stora dödskampen. Blodet trängde fram genom porerna och föll liksom svettdroppar på jorden. Tre gångar hade samma bön om befrielse blivit frampressad av hans läppar. Gud kunde icke längre uthärda detta skådespel, och han sände sin ängel till att trösta sin Son, som låg vanmäktig och döende under världens stora syndaskuld.