Himmelen hade med sorg och bedrövelse beskådat , huru Kristus hängde på korset, medan blodet rann från hans sårade tinningar, och svetten blandad med blod stod i stora droppar på hans panna. Blodet rann droppvis från hans händer och fötter ned på klippan i vilken man hade borrat ett hål för att sätta korset uti. De sår, som spikarna hade gjort, blev ännu mera öppna, då hans kropps tyngd vilade på hans händer. Hans tunga andedrägt blev häftigare och djupare, medan hans själ våndades under bördan av världens synder. Hela himmelen fylldes med beundran, då Kristus, mitt under sitt förskräckliga lidande, uppsände sin bön: ”Fader, förlåt dem; ty de vet icke, vad de göra.” (Luk. 23: 34) Likväl fans det människor, skapade i Guds beläte, som stodo der och gjorde gemensam sak med satan uti att utfläcka den siste livsgnistan i Guds Sons hjärtan.