Lärjungarna lämnade graven och återvände till sina hem. Men Maria kunde icke gå bort, medan det ännu härskade sådan ovishet om, vad det hade blivit av hennes Mästares lekamen. I det hon sot och grät, böjde hon sig ned för att ännu kasta en sista blick in i graven, och se, der sutto två änglar i vita kläder. De voro förklädda, så att de sågo ut som människor, och Maria märkte icke, att de voro himmelska väsenden. Den ene satt vid huvudet och den andre v id fötterna, der Jesu kropp hade legat. De tilltalade Maria, sägande: ”Kvinna, varför gråter du? Hon sade till dem: De hava tagit bort min herre, och jag vet icke, var de hava lagt honom.” (Joh. 20: 13.) Men den öppna graven framför sig och tänkande på, att hennes Mästarens kropp var borta, lä Maria icke så lätt trösta sig.