Det var vanligen familjefaderns plikt att nedkalla Guds välsignelse över maten; men Jesus lade sin händer på brödet och välsignade det. Då han uttalade första ord av sin bön, blickade lärjungarna upp med förvåning och förskräckelse. Det kunde visserligen ej vara någon annan än deras Mästare, som sålunda uttalade välsignelsen. Hans röst ljöd för dem såsom deras Mästares röst – ja se, på hans händer syntes hålen efter spikarna. Det var i sanning deras älskade Mästares välkända skepnad. För ett ögonblick voro de alldeles mållösa därpå reste de sig upp för att kasta sig ned inför hans fötter och tillbedja honom; men plötsligen försvann han från dem.