I sin stora glädje märkte de ej de stora hinder, som den ojämna och farliga vägen erbjöd. Månen upplyste ej vägen för dem, men deras hjärtan fröjdade sig över en ny uppenbarelse, som upplyste deras själ. De vandrade framåt över knaggliga stenar och farliga branter utefter vägen, så att de under stundom snavade och föllo omkull. Men detta gjorde dem icke missmodiga, utan de fortsatte frimodigt sin vandring. Ibland kommo de på avvägar till följd av mörkret och måste då gå tillbaka, till dess de kommo på rätta vägen igen, varefter de fortsatte sin färd med förökad hastighet. De längtade efter att förkunna det dyrbara budskapet till sina vänner. Aldrig förr hade mänskliga läppar haft en sådan nyhet att kungöra; ty det faktum, att Kristus var uppstånden, skulle bliva den stora sanningen, på vilken församlingen skulle bygga all sin tro och alla sina förhoppningar.