Jesus begynte med förste Mosebok och framhöll alla de gudomliga bevis, som profetiorna hade förutsagt om hans liv. Hans uppenbarelse i världen, hans lidande, död och uppståndelse. Han ansåg det ej vara nödvändigt att utföra ett underverk för att bevisa, att han var världens uppståndne Förlossare; men han hänvisade till profeterna samt uttolkade dem tydligt och klart för att på avgörande sätt bevisa, att han var Messias, och för att visa, att alt, som vederfarits honom hade förutsagt av de gudomlige skribenterna. Jesus förde beständigt sina åhörares sinnen tillbaka till den dyrbara sanningens källa, som finnes i det Gamla Testamentet. Att han högt uppskattade dessa skrifter, ser man från liknelsen om den rike mannen och Lasarus, då han säger: ”Höra de icke Moses och profeterna, så skola de icke heller tro, om någon uppstod från de döde.” (Luk. 16: 31) Apostlarna vittna även om, huru viktiga Gamla Testamentets skrifter äro. Aposteln säger: ”Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan helige Guds män hava talat drivne av den Helige Ande.” (2 Pet. 1: 21) Lukas följande om de profetior, som förutsade Kristi ankomst: ”Lovad vare Herren, Israels Gud, utan han har besökt och forlossat sitt folk och upprättat åt os frälsningens horn i sin tjänare Davis hus, såsom han har talat genom sina heliga profeters mun ifrån fordom tid.” (Luk 1: 68-70)