Tomas föll i den djupaste förtvivlan, då Jesus dog; hans tro tycktes vara alldeles utsläckt. Han var icke närvarande i salen då Jesus visade sig för sina lärjungar. Han hade hört, vad de andre berättade, och hade fått tillräckliga bevis på, att Jesus var uppstånden. Men ett obevekligt mörker och en hårnackad otro hade tillslutit hans hjärta mot alla uppmuntrande vittnesbörd. Då han hörde lärjungarna tala om den uppståndne Frälsarens märkvärdiga framträdande, kom han endast djupare i förtvivlan; ty om Jesus verkligen hade uppstått, fans det icke något mera hopp om, att han skulle upprätta ett verkligt rike på jorden. Det fårade också hans stolthet, när han tänkte på, att hans Mästare uppenbarade sig för alla sina lärjungar, men icke får honom. Han hade därför beslutat att icke tro, och under en hel vecka gick han och ruvade på sitt elände, och detta blev ännu mörkare, då han ställde det i motsats till sina bröders upplivande hopp och tro.