Der sågo de hans händer och fötter, som buro sår efter de grymma spikarna, och de igenkände hans klängfulla röst, som var annorlunda än någon annan, de förut hade hört. ”Och då de ännu icke trodde, för glädjes skulle, utan förundrade sig, sade han till dem: Haven Ni här något att äta? Och de gåvo honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; och han tog och åt därav i deras åsyn.” (Vers. 41-43.) Tro och glädje inkommo nu stället för tvivel och otro, och med känslor, som inga ord kunde uttrycka, erkände de, att Frälsaren var uppstånden.